Värdelös dag. Föregående natt gav mig inte en sekunds sömn. Tårar blandades med film, musik och mer tårar. Vad jag än gör, ser och hör, kan jag inte låta bli att relatera det till honom. Om kopplingarna inte redan finns skapar jag dem själv. Den filmen såg vi på vår treårsdag. Den låten brukade han spela på sin gitarr de vackra sommarkvällarna på balkongen. Det citatet beskriver vårt förhållande, som det var. Och så vidare. I all oändlighet.
Jag saknar honom. Det han betydde och var. Han räddade mig ur skiten. Han stod upp för mig och blev den första att verkligen tycka om mig. Vi hade det fint ihop, i alla fall ur min vinkel. Men nu känner jag mig bara så brutalt sviken. Det som betydde så mycket för mig är plötsligt reducerat till noll. När jag vet att han med säkerhet inte delade nöjet och känslorna den sista tiden, vad spelar min upplevelse för roll? Det vackra existerade inte någon annanstans än i mina blå ögon. Men jag minns vad vi en gång hade, och det smärtar att tänka på att det inte kommer igen.
Kylan blev min vän
min ursäkt för att
gömma mig igen
I musiken
Och Ziggy blev min bror
När du fann mig satt jag hjälplös
vid ett bord
jag som nyss föll till en
obegriplig jord
du blev min räddning
så obegripligt stort
att du vill vara min
att du vill vara min
att du vill vara min
att du vill vara min
Du var aldrig rädd
för dom som kallat mig en skada
redan skedd
du är musiken
och Ziggy han förstod
Att jag som alltid varit stum
behövde ord
jag som tvekat
jag som aldrig vågat tro
Att jag har nånting
så obegripligt stort
att du vill vara min
att du vill vara min
att du vill vara min
att du vill vara min
Det är ett under att du ser mig
att du fortfarande ser mig
Ett under att du ser mig
som någon som kan ge dig
Nånting som får dig
att vilja vara min
Att du vill vara min
Att du vill vara min
Att du vill vara min
Att du vill vara min
