Kikade igenom min gamla skoldator, den med Windows 2000 (eller var det till och med 98?) på, och hittade fullt med texter jag skrivit till arbeten. Bland annat ett helt gäng noveller från högstadiet. Ganska spännande. Jag minns att jag tyckte att jag var så otroligt duktig på att skriva på den tiden, det var väl det enda jag gillade med mig själv. Och lärarna var inte sena att hylla min tjugosidiga novell om en SS-soldats upplevelser och tankar under sin tjänstgöring i ett koncentrationsläger. Men nu när jag tittar tillbaka på det och verkligen läser igenom texterna inser jag att det är rent skräp. Det är så att man vill brista ut i ett rungande vrålskratt när man ser personernas repliker - så krystade att även manusförfattarna till James Bond skulle vrida sig i plågor! Dessutom trodde jag att jag kunde tyska och slängde för realismens skull in någon tysk mening eller ett ord här och där. Problemet är att Tysklands språkfascister hade avrättat mig på stört om de fått se mina grova misstag. Som tur är kunde varken svenskläraren eller SO-läraren tyska, och jag fick MVG. Lucky.
Jag sprang på nämnda svensklärare på stan häromdagen. Det blev ett par minuters vardagligt småprat och han frågade vad jag gjorde nu för tiden. När jag berättade att jag var hästskötare och ägnade mina dagar åt att mocka hästskit antog han ett väldigt sammanbitet ansiktsuttryck. Sedan log han och sa att det var bra för mig, jag som alltid varit så hästintresserad, men jag såg på honom att han blev besviken. Samma gamla prestationskrävande människa som för fem år sedan, som ännu tycker att karriär och en hög lögn går före lycka och trivsel. Some things never change.
