Över en månad har passerat, och jag känner mig fortfarande som ett emo. Och imorgon fyller mamma år. Bra tajming. Jag kommer sitta där med släkten på plats och kämpa mot tårarna när alla ska delge sina sympatier om hur tråkigt det är att det tagit slut. Ja, jag VET att det är tråkigt. För mig (och Jocke?) framför alla andra. Och alla kommer tala om hans dåliga sidor, så som folk alltid gör när de vill visa medlidande. "Men du, minns du inte det där, den där gången, hur han brukade vara. Det är väl skönt att slippa?".
De har fel. Det finns inget som är skönt att slippa. Och jag hatar mig så fruktansvärt mycket för att jag är så svag. Mina feministiskt lagda föräldrar var redan i början av mina tonår måna om att påtala det viktiga i att vara självständig och aldrig hänga upp sitt välmående och sitt liv på en kille. Visst, sa jag, det kommer jag aldrig göra. Se vad som hände. I'm a complete mess.
Ligger hemma i feber och snorattacker. Utanför fönstret skiner solen, och jag orkar inte ens gå ut på balkongen av rädsla för att dö i lungsot eller liknande. Och jag saknar Iggy. Sara med Top Cat skulle ta med honom som handhäst en sväng idag, så att han slipper bli stel. Snällt gjort. Borde väl köpa något fint åt henne då hon vägrar ta emot pengar, men vad köper man till en tjej som fick en splitterny bil i 20-årspresent av sina föräldrar och redan har ett par miljoner på kontot?
